kimlarsson

Ångest.

~ Skrivet 161217 00:11 ~

Jag har precis läst exakt 43 sidor ur boken "Meningen med hela skiten" skriven av Nina Åkestam och kan fysiskt inte vända till nästa blad.
Så hej bloggen. Hej alla som läser detta inlägg. Jag måste få berätta för er, att 43 sidor ur Meningen med hela skiten, är 43 sidor med text som beskriver mig så bra att texten att det skulle kunna ha varit jag, som skrev dem där 43 sidorna - och pratade om mig.

Vagt i några av mina föregående inläggen har jag nämnt att det är jobbigt i skolan. Det är det. Det är samma jobbighet som när jag gick på gymnasiet. Samma jobbighet som när jag engagerade mig i förening, elevkår, fixade inför studentflaket, var klassansvarig för försäljningen, satt som Ordförande för en kommitté som anordnade event för ca 2000 elever OCH pluggade så mycket jag bara kunde så jag kunde få mina A:n i slutbetyg - samtidigt. Det gjorde jag. Under mitt sista år på Rosendalsgymnasiet.

Och vad har jag precis gjort under detta år? Detta år inledde jag min termin med att nästan festa konstant i 7 veckor, jag blev Vice Ordförande för Röda Korsets Ungdomsförbund i Uppsala, jag blev projektmedlem för projekten P3-turneringen och Buddysystem, jag fick jobb på Nordea, jag blev vald till studentrepresentant för Företagsekonomiska Institutionsstyrelsen och för ca en månad sen blev jag vald till Vice Ordförande för Internationella utskottet för Uppsalaekonomerna. Vad är det som skiljer mig det här året från mina tre år på Rosendalsgymnasiet, förutom att dessa projekt är i ännu större omfång? Jag klarar inte skolan.
Jag klarar inte tentorna. Jag? Jag som var så himla duktig i skolan? Jag som alltid fick beröm av lärarna i grundskolan? Jag som fick Fredspriset pga.  (delvis) mina betyg i 9an? Jag som gick ut med så pass bra betyg i gymnasiet att jag kom in på Ekonomiprogrammet på Uppsala universitet? Jag som prioriterar skolan före A L L T?

Standardfrågan från både främlingar, bekanta, vänner, bästa vänner och familj: Hur hinner du med allt? Jag rycker alltid på axlarna, säger att jag är dum i huvudet och att jag faktiskt inte vet, men jag orkar inte lägga ner energin på att ta reda på varför jag hinner med allt. Jag kan inte vara bäst på allt och jag är inte bäst på allt. Och just nu håller jag på att misslyckas i det jag tror som allra mest på - utbildning. Och jag vet inte om det ens går att beskriva den känslan av att veta det. Känslan av att känna att ens egna självkänsla börja tunnas ut. Känslan av att höra hur sjukt, allting låter när jag berättar. Det är känslan av ångest. Ren jävla ångest. Ångesten över att ångesten börjar komma tillbaka.

Så varför skriver jag ens? Ska det här vara ytterligare en snyftartext om hur synd det är om mig? Nej faktiskt inte. Detta är självförvållat. Detta är något jag själv har tagit på mig. Det är inte synd om mig. Men jag tycker att det är så otroligt viktigt att prata om min generation, hur vi beter oss och hur vi mår på grund av det. Alla mår inte dåligt, vissa andra gör. Men den stora frågan är varför?

Varför gör jag inte något åt det då? Varför slutar jag bara inte ta på mig massa saker? Varför schemalägger jag inte pauser? Varför tar jag mig inte den där timmen till att dra till gymmet? Eller kanske faktiskt svarar i telefon när mina föräldrar ringer för de vill kolla hur jag mår? Varför prioriterar jag inte det? Det hemska är att det är så himla svårt. Det är faktiskt fysiskt och mentalt svårt för mig att göra något av allt det ovanstående. Jag kommer inte ihåg senaste gången jag gick och la mig utan att ställa alarm på när jag skulle gå upp. Jag får ångest av att sova, för jag skulle "egentligen" kunna göra så mycket annat på de där två timmarna som (om) jag hade min sovmorgon. Jag kommer inte ihåg senaste gången jag gick till gymmet och inte fick ångest, över att det tog så lång tid att byta om, träna och sedan duscha. Det är två timmar som jag skulle kunna göra så mycket annat på. Jag kommer inte ihåg senaste gången jag medvetet inte tog med min kalender till skolan, till jobbet eller till och med till krogen. För tänk om någon frågar mig vad jag gör på onsdag och kanske vill umgås och ta en fika i två timmar, och så har jag inte min kalender. Jag får separationsångest om min kalender inte är med mig, jämt.

Och såhär ska det faktiskt inte vara. Ni som ser mig regelbundet och tänker, men hon är ju jätteglad? Hon har ju alltid mycket energi och hinner med så himla mycket. Och många dagar mår jag faktiskt väldigt bra, jag är jätteglad, jag har en massa energi och jag hinner med mycket. Men jag ska inte hinna med såhär mycket. För jag förlorar mer. I tisdags låg jag vaken hela natten, så när jag gick och la mig i onsdags natt så hade jag varit vaken i över 40 timmar. Jag äter dåligt, tar inte vara på min kost. Jag tränar inte. Jag hinner inte umgås med mina vänner hemifrån. Jag hinner inte träffa min familj. Jag hinner inte sjunga eller spela musik. Jag hinner inte läsa böcker. Jag hinner inte vila. Jag hinner inte - för att jag prioriterar något annat. Skolan. Och allt det ovanstående förlorar jag.

Och den här texten kan bli så jädrans lång. Jag skulle kunna skriva och skriva tills mina fingrar bokstavligt talat trillar av. Den här jävla skolan. Varför började jag universitetet direkt efter gymnasiet? Varför betyder det så himla mycket att ha bäst betyg? Varför ska man ha 1500 sidoprojekt + deltidsjobb? Varför varför varför ska man prestera så himla bra? Det är något med den här generationen, inklusive mig. Det är planera planera och planera, och sen är det utföra utföra utföra och slutligen vill man mer mer och mer. Vi vill så himla mycket. Vi vill allt och sen vill vi lite till. Vi vill fort in i framtiden, skaffa våra drömjobb, hittar vår familj och sen börjar den här feta lönen som vi förtjänar för att vi har slitit så hårt på universitetet, rulla in på kontot. Jag fattar inte, men jag vill det här också.

Jag tror att vi 90-talister är prestationsångestens generation. Jag vet att jag inte är ensam om att känna såhär. Jag vet att andra mår dåligt där ute och har ångest över olika saker. För mig handlar det nog mycket om att jag är rädd. Rädd för att misslyckas. Rädd för att inte nå mina mål. Rädd för att inte ta min kandidat när jag är 22 år. Men främst, rädd för att missa saker. Vilket leder till att jag känner att jag måste göra allt exakt samtidigt som i sin tur sedan leder till en sån otrolig ångest. Men den här ångesten är något jag måste och ska bli av med. 

Kram på er hörrni.

 

 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas